En smakbit på söndagen –

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”På västfronten intet nytt” av Erich Maria Remarque.

”Nå, hur har du det, Franz?” frågar Kropp. Kemmerich låter huvudet sjunka.

”Jo, det går an … jag har bara så förbannat ont i foten.”

Vi tittar på hans täcke. Hans ben ligger under en korg av metalltråd, täcket välver sig över alltsammans. Jag sparkar Müller på smalbenet, för han står just i begrepp att tala om vad sjukvårdarna sade oss redan där ute: att Kemmerich inte har någon fot längre. Benet är amputerat.

Han ser förskräcklig ut, gul och matt, och i ansiktet kan man redan skönja de sällsamma linjer som vi så väl känner till därför att vi redan sett dem hundratals gånger. Det är egentligen inga linjer, det är snarare tecken. Under huden pulserar inte längre något liv; det har redan trängt ut till kroppens yttersta lager, inifrån arbetar sig döden igenom, den behärskar redan ögonen. Där ligger vår kamrat Kemmerich, som bara för en kort tid sedan stekte hästkött och hukade sig ned i granathål tillsammans med oss; det är ännu han men ändå inte han, hans bild har suddats ut, blivit obestämd, som en dubbelexponerad fotografisk plåt. Till och med hans röst låter som aska.

(sid. 9-10)

På västfronten intet nytt wid
På västfronten intet nytt
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s