Kategoriarkiv: En smakbit på söndagen

En smakbit på söndagen – Pastor Viveka och tanterna (igen)

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en blogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”Pastor Viveka och tanterna” av Annette Haaland igen eftersom det är boken som jag läser just nu. Jag har inte hunnit läsa klart den än.

Det här med husdjur är ett känsligt kapitel. De har försökt med alla möjliga. För bara en vecka sedan hade barnen tjatat sig till att de skulle få en hamster, en dvärghamster, för dvärghamstrar är ju små. En dvärghamster är ju ett så väldigt litet djur. Alla trodde att det nog skulle gå. De valde en tjock och pigg liten hamster med fina ränder, samt en gigantisk lyxhamsterbur med olika avdelningar och små torn. Hamstern fick direkt heta Karlsson. I bilen hem sa Pål att de absolut inte fick ta upp Karlsson ur lådan förrän de kom hem. Men titta kunde man väl få göra i alla fall, tyckte tvillingarna. Och klappa försiktigt, tyckte Cajsa. Jodå, Karlsson smet ut i bilen, ner på golvet och genom ett hål ner i underredet på bilen. Och han kom aldrig upp igen. I alla fall har han inte gjort det hittills. Det är ofattbart hur en så tjock hamster som Karlsson kunde komma ner genom ett sådant litet hål, precis där framsätet sitter fast golvet, men det gjorde han. Katastrof! Barnen har försökt locka upp honom med mat och godsaker och det verkar som om han har varit uppe på natten och ätit, men än så länge har han i alla fall inte visat sig.

(sid. 44-45)

Pastor Viveka och tanterna (Pastor Viveka, #1)
Pastor Viveka och tanterna (Pastor Viveka, #1)

En smakbit på söndagen – Pastor Viveka och tanterna

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en blogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”Pastor Viveka och tanterna” av Annette Haaland. Det är boken som jag strax ska börja läsa i.

 Bara några steg in på den krattade grusgången och man är i en annan värld. En värld utanför världen. En häggens, syrenernas och de små stugornas värld. Om man lyssnar hör man Stockholm i bakgrunden men det är ändå som om ljuden inte tränger in.

Hit kommer pastor Viveka. Varje dag. Hennes hus är litet och rött och har en ofta solvarm vägg som man kan luta ryggen mot och låta tankarna fara. Det är här i koloniområdet hon gömmer sig. För barnen, maken Pål och församlingsmedlemmarna i Enskede frikyrka. Ja, just församlingsmedlemmarna. För det är så att pastor Viveka har börjat tröttna en aning. Om hon ännu en gång måste le förbindligt åt elaka Selmas beska kritik, lyssna på Åkes utläggningar om kyrktaket eller engagera sig i någons ångestfyllda privatliv kommer hon att skrika, tror hon. Kanske är det något slags försenad fyrtioårskris. Ganska mycket försenad i så fall. Sisådär sju år. Hon har börjat gå med tröjor med text på under pastorsskjortan. Just nu har hon: ”Sluta gnälla!” Häromdagen, när hon hade ett personligt samtal, hade hon: ”Och DU tror att det är synd om Dig.” Och på kaffekommitténs möte nu på lördag har hon redan planerat att ha: ”Ni står mig upp i halsen!”

Ingen får ju veta det.

Det är inte det att hon inte tycker om dem. Tvärtom, hon älskar dem. Det gör hon faktiskt.

På lite håll.

(sid. 7-8)

Pastor Viveka och tanterna (Pastor Viveka, #1)
Pastor Viveka och tanterna (Pastor Viveka, #1)

En smakbit på söndagen – Vägen till Sugar Maple Inn

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller.

 Medan degen jäste började jag med desserterna till middagsgästerna: en mjölfri chokladtårta som mer liknade konfekt än kaka, crème brûlée med färsk vanilj och nyriven muskot, citronmousse toppad med chantillkräm och ingefärsflarn – och givetvis en äppelpaj. Jag ville se om jag kunde ta Margret på bar gärning.

Det var kusligt tyst i köket. Sarah förklarade att eftersom värdshuset bara serverade en enklare frukost och ingen lunch började middagsgästerna inte strömma in förrän vid tretiden på eftermiddagen, en timme efter att jag skulle sluta. Jag hade inte insett hur mycket jag uppskattade kaoset i ett stressigt restaurangkök förrän jag tillbringat flera timmar utan någon att prata med på Sugar Maple. Margaret överraskade mig genom att inte dyka upp förrän jag stod och skrubbade bort chokladfläckar från bordsskivan och väntade på att de sista limporna skulle bli klara i ugnen. Jag hade haft mardrömsvisioner om att hon skulle sitta i den där gungstolen varenda dag och titta på medan jag jobbade – som i Sartres pjäs Inför lyckta dörrar, fast med kakdeg – men till och med det skulle ha varit bättre än att vara ensam hela dagen. Hon nickade kort när hon passerade mig och stängde sedan in sig på det lilla kontoret. Jag klottrade ner dagens dessertmeny i ett litet kyparblock och lossade sedan knuten i förklädet.

(sid. 32-33)

Vägen till Sugar Maple Inn
Vägen till Sugar Maple Inn

En smakbit på söndagen – The Mummyfesto (2)

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Även den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”The Mummyfesto” eftersom det är så jäkla svårt att citera en ljudbok som är den enda andra bok som jag läser just nu.

(Boken handlar om tre olika kvinnor och detta citat kommer från ett kapitel som handlar om en annan jämfört med förra veckans citat.)

‘I’m sorry,’ I said. ‘I know this is going to be really tough on you and I don’t want Oscar or Zack to suffer in any way because of what I’m doing. Bur nor do I want them to grow up in a country where they’re the soft targets. Where the government says, ”Oh yeah, we’ll cur services for kinds because they can’t complain or vote us out.” I want to do something that will make this country a better place for them to grow up in. Them and every other child who lives here. And if I don’t do it I’m not sure anyone else will.’

Rob starred at me as my eyes misted over. I thought I saw him swallow. He shook his head.

‘What?’ I asked.

‘It still does my head in sometimes. How bloody brilliant you are.’

I grinned and threw my arms around him. ‘You mean you don’t mind if I give it a go?’

‘No.’ he said, kissing my shoulder. *Just so long as I don’t end up a Denis Thatcher.’

‘That will never happen,’ I said with a smile. ‘You hate golf for a start. And I don’t possess a handbag for you to carry.’

(sid. 79-80)

The Mummyfesto
The Mummyfesto

En smakbit på söndagen – The Mummyfesto

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”The Mummyfesto” av Linda Green.

When I got there, she was still on the pavement outside her house, brandishing the secateurs.

‘Hello, Mum. It’s me, Jackie.’

‘I’m doing roses.’

‘You don’t have any roses out here, Mum. They’re still in back garden.’

‘Well I can’t see them.’

‘That’s because you’re out front, Mum. Anyway, love., you’ve done them already. Quite a few times in fact.’

I took Mum by the arm and guided her steadily towards the fron door, waving an acknowledgement to Pailine across the road as I did so. The phone calls were becomming more frequent. At least six since Mum had come out of hospital a month ago. I was lucky this time that it was a Sunday that Pauline could get hold of me and I could come straight away. Christ knows what I was going to do if it happened in the middle of a lesson. It wasn’t fair to expect Pauline to intervene. She was getting on a bit herself. The last thing she wanted to be doing was trying to wrestle a pair of secateurs from my mother. A tough old bird, that’s what Mum had always called herself. Which had been great when I was growing up, but it didn’t make things so easy now.

(sid. 24-25)

The Mummyfesto
The Mummyfesto

En smakbit på söndagen – Leva Älska Brinna Dö

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”Leva Älska Brinna Dö” av Sofie Trinh Johansson som jag förhoppningsvis ska påbörja idag eller imorgon.

Far slog mor. William såg hur den knutna näven, den han själv lärt sig att frukta och akta sig för, skapa ett avtryck i mors kind. Hon sjönk samman på det stenlagda golvet. Ansiktet var fortfarande torrt från tårar, men inte blod. Det rann från näsan, ner på hennes vackra blus. Över broderierna och pärlorna som William brukade pilla på när han satt i hennes knä. Far höjde handen igen. Den här gången var den öppen, det skulle inte göra lika ont nu, William visste det, men det var först nu som mor kröp ihop.

Tjänstefolket tryckte sig mot väggarna. Barska Augusta, som bestämde i köket, höll sina händer stilla om finporslinet som hon just var i färd med att torka. Kusken som de bara kallade för Kolaren stod bakom sin husbonde, vit i ansiktet. De visste alla bättre än att lägga sig i, fastän bråket hade flyttat sig från salongen och in i köket. Det var hit mor alltid flydde när hon var rädd.

”Snälla Conrad, stilla dig”, kved hon. Rösten var sänkt, hon hade fått nog av att försöka gå emot honom mer. Det var bra, om hon stillade sig nu skulle även far göra det och då kunde allt det hemska sluta och imorgon skulle allting vara bra igen.

(sid. 8)

Leva Älska Brinna Dö wid
Leva Älska Brinna Dö (Halvblodstrilogin, #3)

En smakbit på söndagen –

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”På västfronten intet nytt” av Erich Maria Remarque.

”Nå, hur har du det, Franz?” frågar Kropp. Kemmerich låter huvudet sjunka.

”Jo, det går an … jag har bara så förbannat ont i foten.”

Vi tittar på hans täcke. Hans ben ligger under en korg av metalltråd, täcket välver sig över alltsammans. Jag sparkar Müller på smalbenet, för han står just i begrepp att tala om vad sjukvårdarna sade oss redan där ute: att Kemmerich inte har någon fot längre. Benet är amputerat.

Han ser förskräcklig ut, gul och matt, och i ansiktet kan man redan skönja de sällsamma linjer som vi så väl känner till därför att vi redan sett dem hundratals gånger. Det är egentligen inga linjer, det är snarare tecken. Under huden pulserar inte längre något liv; det har redan trängt ut till kroppens yttersta lager, inifrån arbetar sig döden igenom, den behärskar redan ögonen. Där ligger vår kamrat Kemmerich, som bara för en kort tid sedan stekte hästkött och hukade sig ned i granathål tillsammans med oss; det är ännu han men ändå inte han, hans bild har suddats ut, blivit obestämd, som en dubbelexponerad fotografisk plåt. Till och med hans röst låter som aska.

(sid. 9-10)

På västfronten intet nytt wid
På västfronten intet nytt

En smakbit på söndagen – Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” av Olof Lundh.

Hur man än ser på Zlatans framfart så saknar den motstycke. Inte bara rent siffermässigt: tio guldbollar som Årets spelare i Sverige, ett överlägset målrekord i A-landslaget, ett trettiotal titlar på klubbnivå och nästan 400 mål på närmare 700 klubbmatcher under 18 säsonger i Sverige, Holland, Italien, Spanien och Frankrike.

Det handlar lika mycket om hans livsresa, som kunde varit hämtad från USA. Det är inte underligt att det finns filmplaner i Hollywood, och hans väg speglar samtidigt framväxten av ett nytt Sverige. Trots tuffa omständigheter under uppväxten har Zlatan med hjälp av fotbollen inte enbart blivit en av de bästa i världen på sin sport, utan även miljardär och ett världsnamn som Volvo, Nike, politiker, kungahus och FN vill sola sig i glansen av.

Kraften i hans namn kan man se många prov på. Bara under våren 2016 när spekulationerna kring hans nya klubbadress gett ständiga rubriker i världens medier. Likadant var det med Zlatans skämt om att man behövde ersätta Eiffeltornet med en staty av honom för att han skulle stanna i Paris SG.

Beslutet att lämna Paris SG som Zlatan kommunicerade en fredag i mitten av maj, dagen före den sista hemmamatchen, gav eko över hela världen. Zlatan slog själv fast att han kom till PSG som en kung och lämnade som en legendar. Avslutningen på hemmaarenan Parc des Princes var storslagen. Inte bara för att han gjorde två mål mot Nantes och satte ett nytt klubbrekord med 38 ligamål på en säsong, utan främst för de enorma hyllningarna.

(sid. 11)

Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll
Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll

En smakbit på söndagen – Kroppspanik

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”Kroppspanik” av Julia Skott.

Tänk till sist på folk som säger att man kan vara snygg fast man är tjock. Jag har fått höra det många gånger. Då menar jag inte människorna som jag nämnde tidigare, som säger: >>Du är inte tjock, du är snygg<>Alltså, du är ju tjock, men du är snygg!<< Det påståendet bygger ofrånkomligen på att man befäster tanken att tjocka kroppar inte är snygga, men det går att vara snygg ändå. Tjock men snygg, inte tjock och snygg. Man kan köpa sig tillstånd att inte vara jättesmal genom att vara snygg.

(sid. 34)

Kroppspanik
Kroppspanik

En smakbit på söndagen – Saharasyndromet

Det här inlägget har sitt ursprung  hos den norska bloggen Flukten fra virkeligheten –  en bokblogg. Där heter inlägget En smakebit på søndag. Tanken är att man delar en liten textrad eller så ur den bok/de böcker som man för tillfället läser. Den här söndagen bjuds ni på ett citat ur boken ”Saharasyndromet” av Christian Unge. (Jag har äntligen börjat läsa boken.)

”Hur kunde han veta vad du heter? Har du sagt det?”

Martin skakade långsamt på huvudet och stirrade tomt framför sig.

”De kanske hittade något i ditt rum med ditt namn på?”

”Tror inte det.”

Det var uppenbart att Martin inte ville prata om det, så Mette lät det bero. Men hon kände ett starkt obehag inför det faktum att hans namn hade nämnts.

Martin tog hennes hand. ”Bra att du håller humöret uppe. Det är hemsk att du ska vara med om det här, men personligen är jag glad för det. Det känns tryggt att ha någon man känner i närheten.”

”Detsamma”, sa Mette och tryckte hans hand.

(sid. 48)

Saharasyndromet (Afrikatrilogin, #3)
Saharasyndromet (Afrikatrilogin, #3)